Horsakistan

Korparna på Kallskärslid. 2006-01-12

Mellan-Akt IV.

La Nilsson

- Kajak, minns du när vi besökte kajparet Corve och Modela,
på prästgården i Västra Karup?
- Ja Sugus, jag minns. Det måste ha varit i början på 1980-talet.
Det var varmt, lugnt och stilla. Till och med råkorna i kolonin på
andra sidan kyrkan var tagna av värmen, tysta och dästa. Koltrasten
i kyrkoherdens berså sjöng dämpat och näktergalen i snåren hitom
mejeriet lät, förlåt uttrycket, mesig.
- Och för att söka svalka flög vi upp under takåsarna i kyrkoskeppet.
Corve kände till en oskyddad ventil.
- Genom springor i innertaket kunde vi se att kyrkorummet var knö-
kafullt med människor, som vi trodde sökte svalka.
- Ja, men så hände det. En första ton. Råkorna ryckte till, koltrasten
tystnade och hos näktergalen sviktade både tarsen och tersen.
- La Nilsson sjöng i sin hembygds kyrka.
- Vilken uppvisning i sångkonst.
- Och vi på första parkett, rakt ovanför, när de höga c-na gled genom
takgliporna. Var detta vår skapares belöning för vår egen oförmåga?
- Och på den tiden var det inte passande att applådera. Bifallsyttring
skulle ske medelst resning och bugning.
- Att vi flaxade våldsamt med vingarna var det ingen som såg eller
hade ont av.
- Vi flaxade verkligen av upphetsning och inte på grund av solens
upphettning.
- Nu har solen för evigt gått ner för Birgit Nilsson. I veckan begrovs
hon i samma kyrka vi hört henne sjunga i.
- Jag tycker på något vis, att efter den dagen i kyrkan sjunger både
koltrast och näktergal vackrare.
- Självfallet lyssnade även de.
- Sorgligt att vi kråkfåglar inte är musikaliskt bildbara.